från Svarta Havet.

om farmor.

22 maj 2019
min farmor säger att jag uttalar mitt namn fel. hennes turkiska är dialektal och snabb och intensiv medan min är bruten och platt och tafflig, båda tydliga med exakt var i världen vi är ifrån.

när jag var i Trabzon senast, för fyra år sedan, försökte jag få med journalisterna som följde mig dit för jobb upp för Svarta Havets kullar, där farmor bor. men snöstorm i Istanbul försenade anslutande pappa och lillebror, förändrade våra planer, och jag fick ledsamt jobba vidare och kväva känslan av att tiden kommer att rinna mig ur händerna. den återkom med våldsam kraft i Stockholm kort därpå ändå.

jag har inte kunnat åka dit igen sedan dess, av personliga och psykiska och politiska skäl. jag borde ha försökt, för att min känsla senast var rätt.
det hade varit värt att få hjärtat krossat av att inte bli igenkänd en stund, för att farmor drabbats av alzheimers och det förmodligen är ärftligt i vår familj, för att några minuter senare se henne komma ihåg och få höra att jag uttalar mitt namn fel igen.

.

hon kände inte igen mig sist vi pratade över FaceTime, inte först iallafall. och jag minns inte när vi träffades sist. men jag tog en bild när hon satt utanför sitt hus i Arsin och knäckte hasselnötter för tio år sedan.

hon blev 95 år, såvitt vi vet…kanske 96, innan hon lämnade oss idag. och hon var väldigt, väldigt rolig.

22 maj 2022
det sägs att den svåraste platsen att spela fotboll på i Turkiet, där 99% av befolkningen följer sporten religiöst och 98% tror på islam, är min pappas hemstad Trabzon - trots att hela 29 städer är större i antingen folkmängd eller yta.
anledningen är elementär: fotboll är Trabzon-bornas främsta sysselsättning, hobby, kärlek, och stadens mest framstående export även fast de är världsledande i hasselnötter. alla följer Trabzonspor, från 7 till 70 som de säger på turkiska, och samtliga älskar stadens i effekt enda klubb.

farmor visade sällan något utomstående supporterskap, men kunde höras ibland - ofta plötsligt - mumla frågor om vad som hänt i senaste matchen till vem hon än satt med, säga ett par saker om spelare och lagets situation som enbart någon som har väldigt bra koll skulle säga, och sen fortsätta med sitt. det var alltid lika roligt som det var oväntat, det passerade alltid lika fort som det hände överhuvudtaget.

när Trabzonspor blev turkiska ligamästare för tre veckor sedan, efter att ha varit serieledare i 25 veckor och de senaste månaderna spelat som med handbroms på, tillägnades segrarna och det kommande guldet till alla inblandade och alla som längtat först och främst. men ingen, varken spelare eller supportrar eller journalister eller studioexperter, glömde de som oundvikligen missar seriesegrar som kommer med ytterst stora mellanrum i tid: de som inte längre är med oss.

farmor hade skrattat, njutit, från sitt hus uppe i kullarna, av att hela hennes lilla värld vid Svarta Havets kust ägnade sig åt ett månadslångt firande. hon kanske inte visade det själv, men någonstans måste ju hennes söners fanatism - den som lever vidare i mig och mina kusiner och lillebror - ha kommit…eller hur?