LIVE: The Roots - Roskilde 2012🇸🇪

En utomordentlig musikfest för historieböckerna.

Minns du när senast du överväldigas hejdlöst, när lyckan slog hårdare än du någonsin anat var överhuvudtaget möjligt? Minns du när senast du förlamades fullständigt, när sorgen och smärtan bedövade kropp och sinne, förpestade luften i lungorna och tankarna i huvudet? Minns du när det var tack vare ett leende på ett älskat anlete, eller på grund av de hårda ord som kom från densammas mun? Minns du när det var en förälskelse som gjorde att det kändes som både himmel och helvete samtidigt, som om det vackra var för stort att hantera, som om det närsomhelst kan falla bort och gå isär? Minns du när det var rädslan som tvingade bort allt du drömt om istället för ivern som kunde förvandlat det till det bästa som går att uppleva? Minns du alla gånger som ditt liv gått ut på att enbart balanseras här, mellan två motpoler och ultimatum, med alla vänner och älskare och kollegor och familj, hur du efteråt alltid utan undantag tonsatt det med hjälp av associationer till personer och platser och händelser till alltid lika hjärtskärande musik?

Alla har vid allra minst ett tillfälle föreställt sig att okända musikers sånger handlar om en själv, att de beskriver ens livssituation eller pågående livskris till punkt och pricka. Och det är vanligt, det är naturligt att söka svar och koppla händelser till något större som överskrider gränserna av ens egna privata sfär. Det kan till och med ses som helt logiskt att sätta större betydelse i något skapat av någon annan just för att musiken är utom ens personliga kontroll, den finns där som en pest eller ett botemedel när det passar, eller när vi känner att den behövs. Idag är det enklare än någonsin att matcha musik med händelser eller bilder eller spontana tankar att visa för alla vi känner, helt utan gränser eller hinder, för att bygga ett sant och äkta soundtrack som ackompanjerar våra liv. Men det är mycket tveksamt om det ändå, oavsett mängden teknologiska framsteg som gjorts bara från år 2000 och framåt, kan utmana det levande musikmaskineriet som kallas för The Legendary Roots Crew, som kallar sig för The Roots.

16:15 på Roskildelördagen sträcker sig en fem meter bred kö från säkerhetskontrollen och barrikaderna som leder in till de främsta ståplatssektionerna framför Orange Stage 200 meter bakåt ut på fältet, och ytterligare 50 meter därefter till höger för att inte blockera en av festivalområdets få asfalterade huvudleder. Säkerhetspersonalen rör sig längs dess kanter med vatten till de törstiga och hjälpsamma instruktioner att dela ut, de ser till att den betydligt kortare kön till Bruce Springsteen & The E Street Band inte blandas ihop med alla de som är där för The Roots, och påpekar att det är väldigt sällan, om ens överhuvudtaget, som något band lyckas locka denna mängd till att köa innan sitt framträdande på Orange. Detta på en festival som år in och år ut med enkelhet lockar till sig artister som Bob Dylan och Roger Waters, Jay-Z och Kanye West, deadmau5 och Trentemøller, som jämt och ständigt säljer slut samtliga av sina nästan hundratusen biljetter nästan ett halvår innan festivalens 10 dagar långa warmup ens påbörjats. Förklaringen till köerna är enkel: det finns ingenting The Roots inte är kapabla till att efterlikna på sitt alldeles egna, välkända, älskade och patenterat svängiga sätt. Det finns ingen känsla de inte kan producera ett musikaliskt komplement till, ingen ljudbild de inte kan emulera för att förnimma detsamma. Och det för med sig en förfinad liveshow, som finslipats till perfektion i det närmsta genom ihärdigt bollande av alla möjliga olika låtar under dagtidsjobbet på NBC.

De är ett band evigt tyngt av livets svårigheter precis som alla andra stackars mänskliga, evigt sårade av vetskapen om att alla de känner och växt upp med faller offer för brott och våld och sociala orättvisor. Deras enda botemedel är detta, denna omöjligt glädjefyllda parad, denna fest utan tid eller rum eller plats för tankar om sorg och smärta. The Roots vill bara att alla dansar. De vill bara att varje minut de får dela med alla dessa människor oceaner ifrån deras hem är vacker, en fröjd för ögon och öron och själ. De kan göra på detta, sitt egna, sätt för att de inte är intresserade av att sälja in en produkt till sin publik när de står på scen. De bryr sig inte särskilt mycket om att fokusera på material från det senaste albumet av det enkla skälet att de mycket hellre säljer in sig själva, sitt koncept, sin syn på musik, till de 100000 som ivrigt och förväntansfullt väntar framför Orange, som de gjort för de miljoner som hunnit se The Roots sedan 1992. Det finns knappt något annat band i världen idag som kan spela den oerhörda mängd covers som The Roots gör utan att tumma på den egna musiken, eller få det att kännas som någon annans show. Det finns heller knappt något annat band som kan ställa sig på en scen som den största i norra Europa och påbörja sin konsert med att hylla Chuck Brown och MCA, och sedan fyra av en Beastie Boys-låt, helt enkelt för att det är i deras ögon det enda rätta att göra. The Roots gör som de vill för att de gjort sina liveframträdanden till en konstform, en kärleksförklaring till soul och r&b, till funk och rock, till hiphop och alla de olika slag av artisteri som alla dessa olika genrer och bandets egna olika influenser för med sig överlag.

Det finns en tydligt brinnande eld i detta band som är svårt att inte bländas av när de kommer igång som allra mest, och den brinner starkt tack vare hur samspelta The Roots blivit, och egentligen alltid varit. När de känner för det lämnas tyglarna fria över till Captain Kirk Douglas, denna gitarrhjälte i det dolda, som tackar för förtroendet med rockpastischer och parodifilmsvärdiga rockstjärneposer när han inte är upptagen med Tuba Gooding Jr på ute de provisoriska gånger som byggts för kvällens påstådda huvudnummer.För det mesta är det dock Black Thought, denna ständigt underskattade rappare och kriminellt underanvända sångare, som leder showen som om han aldrig gjort något annat än studera 70-talets fantastiska bandledare. Att han var född rakt in i maffiavärlden i Philadelphia är ingenting som syns här, att hans far mördades när Tariq Trotter var två år ung och att hans mamma föll för samma öde ungefär 15 år senare, det hörs bara på bandets album. Det var den utväg som uppenbarade sig för Tariq som lärde sig att läsa musik på Philadelphia High School for Creative and Performing Arts, som han senare tog examen från innan han grundade sitt band tillsammans med Ahmir Thompson.

Tillsammans ägnade barndomskompisarna sitt senaste album åt att berätta en verklighetsbaserad historia med fiktiva karaktärer om deras hem, en historia som börjar med döden och insikten om att de val i livet som lett dit effektivt lämnat en gnagande känsla av att bli fullkomligt bortglömd, av vännerna som för längesedan lämnat ens sida, av familjen broarna tillbaka till bränts till intet. The Roots vill att lyssnarna hör historiens beryktade, dess så ofta omtalade, vingslag när bandet spelar live. De vill att musiken de skapar under kvällarna efter att de spexat hejvilt med Jimmy Fallon funkar som som respirator, som levnadskraft, som nytt liv i sönderrostade hjärtan. De vill att deras album ger mer än tillfällig underhållning, därför kallar de sitt senaste album för undun och låter den berätta om livet för en ung svart man, dödad innan han hunnit fylla 30; därför är deras kommande album, det femtonde i ordningen, tillfälligt döpt till & Then You Shoot Your Cousin. Deras verklighet är en annan än den som nästan alla andra på deras nivå lever i, vare sig om de spelar på lika stora scener eller om de är kollegor inom hiphop, och det finns ingen mängd långa The New Yorker-artiklar, otaliga Grammy-nomineringar eller genretrotsande experimentation som kan sudda bort det faktum att The Roots kollektivt nästan känner sig skyldiga för att de får vara här, på Roskildefestivalen i princip som ett direkt förband åt Bruce Springsteen & The E Street Band framför över 100000 personer, och göra något som under deras barndom kändes så overkligt som att leva på att underhålla. Men att de är lyckliga, som allra lyckligast, när de är på scen går inte att ta miste på; deras konserter är numera stora familjeresor, där bandmedlemmarna tar med sina partners och sina barn för att upptäcka världen om dagarna och därefter ägna sig åt deras andra kärlek, det de älskar allra mest, om kvällarna.

Under den efterföljande veckan när Roskildehelgen är över är ett uppträdande inbokat på Late Night With Jimmy Fallon med en viss Frank Ocean, New Orleans-sonens allra första på TV, i samband med ett spontant och tidigt släpp av hans sedermera välförtjänt enormt hyllade debutalbum channel ORANGE. Några dagar därefter, 12 juli, firar The Roots att det hunnit passera 20 år sedan de för första gången ställde sig på scen tillsammans och officiellt blev ett band. På Orange gästas de i hemlighet av Bruce Springsteen, som sitter vid gitarrställen och kollar förnöjt åt det band som några timmar senare kommer att spela “E Street Shuffle” tillsammans med honom och hans egna band. En månad innan detta är de i Manchester, Tennessee och lyckas äntligen sjösätta fortsättningen av karriären för den mest mödosamma artist de känner och har spelat med, äntligen pånyttfödde D'Angelo. Det är Questlove som fått honom att äntligen våga försöka sätta ihop en uppföljare till den nu klassiska Voodoo. Och mot slutet av året nomineras deras egna undun till en Grammy, precis som fyra av deras album tidigare gjort och bandet hittills blivit elva gånger. Det är såhär ett vanligt år ser ut numera för The Roots, med upplevelser och galenskaper som andra artister inte ens kommer i närheten av att få ynnesten att ta del av under en hel livstid. Ändå är det vida känt att det den enigmatiska Questlove, denna best till trummis och musikkonnässör som under Roskildespelningen lyckas ta lite bilder med sin mobil mitt under sitt spelande, inte drömmer om någonting nytt att uppnå som musiker; Ahmir ‘Questlove’ Thompson vill ingenting annat än att få fylla 80 år och sluta se sina vänner dö redan nu, innan de ens hunnit fylla 40.

Det är många som genom åren och årtionden talat om musikens betydelse i människors liv, av helt förståeliga och självklart förklarliga skäl. Musik omringar de flesta av oss dag in och dag ut rakt igenom livet, ibland till och med innan vi föds, och vid vissa fall även när vi jordfästs, blir ingenting annat än skuggor och damm. Det är många som påstår att skivor, eller album som de säkert och korrekt snart kommer att exklusivt börja kallas igen, inte kan rädda ett liv men att de definitivt kan avsevärt berika och förbättra ens tillvaro. The Roots är inte bara personer som helhjärtat tror på detta, som i 20 år bidragit till att försöka förgylla de mörkaste dagar med soul och hiphop, de är också människor som är det yttersta beviset på att musik är mycket mer än en konstform, en komplicerad men ändå så enkel känsloyttring, och ypperlig del av livet; The Roots är ett av populärmusikhistoriens allra bästa och tydligaste bevis på att musik är livet lika mycket som livet är musik.

Source: GAFFA.se